en himmelsk kväll?
Nej okej, titeln på dagens blogginlägg var lite väl gay för mig. Men det var en riktigt hejdundrande trevlig kväll.
En av de där kvällarna när jag faktiskt inte irriterade mig på Bengan det minsta. En såndär kväll där jag fick avnjuta lite favoriter i den allra renaste av former (dock lite hög gitarr?)
Jag pratar såklart om kvällen när jag såg ett av mina favoritband; Red Hot Chili Peppers.
Runt 17-snåret på tisdagen dyker bengan upp med bilen. Allting går som smort, vi får maten direkt på mcdonalds i moraberg och vi hittar och är uppe vid Globen i god tid. That's when all hell brakes lose!
(inte riktigt, men ett skönt talesätt). Först ser vi ett parkeringshus där det klart o tydligt står "LEDIGT" på skylten. "Soft" säger Bengan o svänger in. 50 meter senare så märker vi att det s.k "parkeringshuset" är ungefär lika stort, om inte mindre, som Tomtaklints gymnastiksal och är minst sagt fullt, utan plats att vända på. Istället får 20 svenska turister sig nöjet att stå o skratta medan vi sitter i bilen o tittar oss förvirrat omkring. Samtidigt kör en, två, tre bilar ner bakom oss. Antalet slutar till slut på 6. När dessa förstår att det inte kommer gå börjar dom backa upp, och ja. till slut kom vi upp. Hooray!
MEN, när vi når nästa parkeringshus, som förövrigt hade gott om platser upptäcker vi, precis när vi nått bommen, att automatjäveln inte tar Maestro. Med lite hjälp av VVV och bengans gulliga nylle så får vi låna ett kreditkort från tanten i bilen bakom. Det hela löste sig till slut. Tur att det finns snälla människor i den här världen trots allt!
Vi hittar till våra platser o sådär rätt fort, och inväntar snällt och lugnt förbandet. Vilket var ett stort misstag. Det hade varit smartare att gå ut o köpa nåt att nafsa på under tiden istället. Helt seriöst, hur kan världens sämsta band spela tillsammans med världens bästa? finns ingensomhelst logik i det. Men, det fanns faktiskt ett positivt element i det hela; frustrationen över den 40 minuter långa förbands-spelningen gjorde nog upplevelsen av RHCP än lite bit bättre. En kort presentation över hur dåligt bandet var kan väl göras ungefär såhär: Först lät det lovande med en enkel drumtakt och en skön basgång, sen kom gitarren. och sen kom adrenalinet ner i trummisen, och helt plötsligt tog den där lite halvsköna rösten en u-sväng och började istället ja jag vet inte. Man gick genom trötthet i närhet till sömn, till irritation till mordtankar till bedjan om ett slut.
Det tog slut. Det var lite som att ha en "one way ticket to hell and back".
Nåja, RHCP presterade enligt förväntan och fick hela arenan att ställa sig upp på benen o klappa händerna i ett flertal minuter efter att dom sagt hejdå första gången. Sista extranumret kan man ju iofs ifrågasätta men ja, shit happens when you party naked? Allt som allt: 4- av 5 möjliga mest pga volymen på gitarren som var alldeles för hög (Inställd för öronproppar?)
Så från den här veckan kan jag ta med mig att jag har skakat hand med två, enligt mig, riktigt duktiga hockeyspelare och sett ett av de band jag har bestämt mig för att en gång se under min livstid. en lista som förövrigt ökas på mest hela tiden!
Good night, and good luck!
En av de där kvällarna när jag faktiskt inte irriterade mig på Bengan det minsta. En såndär kväll där jag fick avnjuta lite favoriter i den allra renaste av former (dock lite hög gitarr?)
Jag pratar såklart om kvällen när jag såg ett av mina favoritband; Red Hot Chili Peppers.
Runt 17-snåret på tisdagen dyker bengan upp med bilen. Allting går som smort, vi får maten direkt på mcdonalds i moraberg och vi hittar och är uppe vid Globen i god tid. That's when all hell brakes lose!
(inte riktigt, men ett skönt talesätt). Först ser vi ett parkeringshus där det klart o tydligt står "LEDIGT" på skylten. "Soft" säger Bengan o svänger in. 50 meter senare så märker vi att det s.k "parkeringshuset" är ungefär lika stort, om inte mindre, som Tomtaklints gymnastiksal och är minst sagt fullt, utan plats att vända på. Istället får 20 svenska turister sig nöjet att stå o skratta medan vi sitter i bilen o tittar oss förvirrat omkring. Samtidigt kör en, två, tre bilar ner bakom oss. Antalet slutar till slut på 6. När dessa förstår att det inte kommer gå börjar dom backa upp, och ja. till slut kom vi upp. Hooray!
MEN, när vi når nästa parkeringshus, som förövrigt hade gott om platser upptäcker vi, precis när vi nått bommen, att automatjäveln inte tar Maestro. Med lite hjälp av VVV och bengans gulliga nylle så får vi låna ett kreditkort från tanten i bilen bakom. Det hela löste sig till slut. Tur att det finns snälla människor i den här världen trots allt!
Vi hittar till våra platser o sådär rätt fort, och inväntar snällt och lugnt förbandet. Vilket var ett stort misstag. Det hade varit smartare att gå ut o köpa nåt att nafsa på under tiden istället. Helt seriöst, hur kan världens sämsta band spela tillsammans med världens bästa? finns ingensomhelst logik i det. Men, det fanns faktiskt ett positivt element i det hela; frustrationen över den 40 minuter långa förbands-spelningen gjorde nog upplevelsen av RHCP än lite bit bättre. En kort presentation över hur dåligt bandet var kan väl göras ungefär såhär: Först lät det lovande med en enkel drumtakt och en skön basgång, sen kom gitarren. och sen kom adrenalinet ner i trummisen, och helt plötsligt tog den där lite halvsköna rösten en u-sväng och började istället ja jag vet inte. Man gick genom trötthet i närhet till sömn, till irritation till mordtankar till bedjan om ett slut.
Det tog slut. Det var lite som att ha en "one way ticket to hell and back".
Nåja, RHCP presterade enligt förväntan och fick hela arenan att ställa sig upp på benen o klappa händerna i ett flertal minuter efter att dom sagt hejdå första gången. Sista extranumret kan man ju iofs ifrågasätta men ja, shit happens when you party naked? Allt som allt: 4- av 5 möjliga mest pga volymen på gitarren som var alldeles för hög (Inställd för öronproppar?)
Så från den här veckan kan jag ta med mig att jag har skakat hand med två, enligt mig, riktigt duktiga hockeyspelare och sett ett av de band jag har bestämt mig för att en gång se under min livstid. en lista som förövrigt ökas på mest hela tiden!
Good night, and good luck!